Oftast brukar jag vara den som pratar och så med andra om dom inte mår bra eller så, jag tycker om att man vill prata med mig. Jag tycker om att lyssna och försöka hjälpa. Men som i tider som dessa, eller för ett tag sen, så mådde typ alla lite dåligt. Äve n jag. Kändes som att alla bara proppade på mig sina problem utan att tänka på att jag kanske också har problem. Man kanske inte tänker på det om man mår så. Jag är lite annorlunda, eftersom det är så viktigt för mig att alla jag känner ska må bra. Kanske det är en anledning till att jag vill bli psykolog, även fast det kommer vara omöjligt. Jag har inte de betyg som krävs, och kommer heller inte kunna få de, jag och Robin kommer få lov att bo på olika ställen eller så blablabla blir de problem, och eftersom jag inte ens kan hjälpa mina vänner och mig själv utan att det blir för mycket så klarar jag nog heller inte av att hjälpa många andra. Jag själv pratar aldrig med andra om mina problem, för jag brukar klara det ensam. Men nu känner jag att det verkligen har blivit för mycket. Behöver skriva av mig, eftersom att jag inte vill tynga ner mina vänner med mina problem. Däremot skulle jag vilja be om lite stöd. Det är så jobbigt att försöka göra allt. Jag känner panik över projektet, över betyg, över dansen, över Robin, över allt! Jag försöker vara bra i för mycket! Man måste prioritera, men jag kan inte sånt. Om jag ska prioritera det viktigaste blir det inge kul kvar, jag vill faktiskt ta det lugnt och sitta hemma och kanske spela wow (ja jag vet lol men vem bryr sig) ibland. Men det är det ända jag kan plocka bort. Jag måste träna mer och bli starkare, jag vill inte vara den som gör att det kommer gå dåligt för mig och Emelie bara för att jag är dålig. Jag måste börja äta frukost... efter lovet...det får bli ett mål. Jag har inget stressigt över betyg än, men projektet är det enda jag tänker på när jag inte har något speciellt att tänka på. Jag vill heller inte se ut som skit, jag mår dåligt av det. Robin och alla kanske säger att jag är fin, men ni själva klagar på att eran fransböjare eller vad det nu heter är dålig, jag har aldrig ens ägt en sån. Tänk er om erat hår var typ slitet 1 dm, ni hade en 5 cm utväxt, inget smink (vekligen inget alls överhuvudtaget) inte köpt nya kläder sen sommarlovet, alltså bara har fula kläder. Och att ni inte har pengar till att ens kunna göra något åt det! Ni skulle inte gilla det. Och jag har ännu fler saker som är sådär... Jag orkar inte med det. Ser ut som ett jävla helvete slo bajs från Insjön, vilket jag också är. Ser ut som min systers kompisar. Ew. Jag och Robin firade ett år för nåra dagar sedan, konstigt att han kan leva med en sån som jag. Jag fick dessutom betala bio för två och mat för två. Sen köpte jag en fin present och den var dyr, men jag ville det... hade sparat så gott jag kunde för att jag ville verkligen att Robin skulle ha det. Och jag är så lycklig över att han har det nu. Har inte så mycket kvar, ska ge 400kr till Robins pappa också som jag är skyldig han. Hatar att vara skyldig pengar! Skulle aldrig ens lånat, visste inte ens att jag lånade. Jag är verkligen för trött ofta, brukar inte vara det. Jag vill må bra igen. Jag har typ ont i magen hela tiden för jag är så stressad, jag måste hålla koll på Robin också för han vet inte hur man gör det. NU, tre veckor försent har han börjat leta efter Lottas nummer för att berätta vart han har sin APU som hon iofs skulle veta flera veckor innan det ens började. Jag brukar aldrig bli sjuk, men jag är det hela tiden nu... nedsatt immunförsvar, det får man av stress. Jag borde verkligen prata med någon, skolsköterskan sa att jag skulle till ungdomsmottagningen, men hinner inte under APu-veckorna eller lovet så det får bli sen. Om jag klarar mig tills då. I 2:an var det så jobbigt med skolan, men det vara bara det... det var så mycket lättre än det här.

Jag har skrivit så mycket nu att jag glömt vad jag ville säga, orkar heller inte läsa igenom alla tråkigheter så vet inte vad jag skrivit. Men jag hoppas att mina vänner läser igenom hela. Skulle betyda ganska mycket om ni försökte förstå mig och förstå att jag alltid inte är den glada Sofian. Jag behöver lite hjälp jag med, ni behöver inte prata med mig om det här och känn er inte rädda för att prata med mig i framtiden snälla, jag tycker om när ni gör det. Jag vill bara be om lite stöd så att jag kan ta mig igenom detta och bli glad Sofia igen. Älskar er mina vännisar och Robin<3 Kom hem snart, jag saknar dig. Jag fick dessutom en ny piercing av mami igår för jag tappade min förra på tävlingen, men när jag vaknade imorse hade jag tappat den igen :( Jag är faktiskt förföljd av otur. Det är ju inte så trevligt. Efter lovet då jag har vilat ut ska jag försöka ta tag i allt!